Personligt brev

Jag har äntligen vågat ta steg till att skriva att jag är blyg i mitt personliga brev och CV. Jag har aldrig riktigt vågat göra det innan. Jag har alltid tyckt att blyghet har varit något negativt och något man bör skämmas över. Men jag har nu växt i min roll som mig och insett att blyghet inte alls är något fult eller negativt. Jag är idag glad och lycklig att kunna säga att jag är stolt över att vara blyg.
För varför ska man skämmas över att man i blyg? Varför ska man skämmas över den man är? Och om de inte vill ha en blyg person så är det inte värt jobbet. Då söker jag hellre efter ett annat jobb som tar mig för den jag är. Plus att det känns skönare och man kan vara mer avslappnad under intervjuen då de redan innan vet att man är blyg. Då slipper man ”kravet” att spela någon man inte är..

”Man brukar oftast bara lägga märke till det som i dåligt. Oavsett om det finns något bra”.

De flesta, om man frågar, anser att blyghet inte är någon önskevärd egenskap. Ingen vill vara blyg. Ingen vill vara den personen som bara sitter där. De flesta kan inte hantera blyga personer. De flesta lämnar hellre en än att försöka igen. De flesta låter en vara i fred istället för att prata med en. På grund av att de andra inte vet hur man ska hantera oss blyga. De vet inte om vi vill vara i fred eller om vi vill vara med. De vet inte hur de ska agera och bete sig. De vet inte vad vi tycker och tänker. Det är ju faktiskt inte så konstigt. För vi säger inte så mycket. Vi sitter ju mest tysta. Men jag har hört många gånger under min skoltid att jag åker med en räkmacka. Att jag inte bidrar till gruppuppgifterna. Att man förstör för de andra i gruppen. Ska vi börja be om ursäkt för vår personlighet? Vi kämpar varje dag med vår ångest och vår stress inombords. Ingen ser våra framsteg, utan all fokus läggs alltid på det sämre, på det som behöver ändras. Hur ska vi någonsin kunna älska oss själva om vi får höra att vi inte duger som vi är? När vi inte bli accepterade som vi är? Jo, man får helt enkelt bort se från allt och alla, man får lära älska sig själv. För vi duger. Vi är fina som vi är. Vi har många bra egenskaper som många saknar.

Det är många som inte riktigt kan hantera mig. Som kan hantera oss blyga. De vet inte hur de ska vara. Hur de ska behandla oss. Men om jag skulle beskriva mig själv så är jag en ganska vanlig tjej, som inte många orkar lära känna. De orkar inte lägga ner tiden för att lära känna mig. De drar alltid i väg innan jag har blommat ut. Innan jag vissar mina styrkor och svagheter. Innan jag vissar vem jag egentligen är. Men jag är svår att lära känna för jag håller inne på mina tankar, mina känslor. Men jag vill ha den är lilla mystiken över mig. Den här hemlighetsfulla. För det är en del av mig. Men när andra inte kan hantera mig och min blygsel och istället är dryga och inte acceptera mig, så blir jag faktiskt ledsen. Jag har mött många sådana personer under mitt liv och jag kommer antagligen möta lika många till. När de dryga personerna anser själva att de har gett mig ”tillräckligt med chanser”, så tycker de att de kan behandla mig som de vill. För jag har ju inga känslor? För jag säger inte i mot? För jag är ju bara tyst?

Stå upp för sig själv

Ibland mår jag dåligt för att jag aldrig kan stå upp för mig själv. Att jag aldrig kan säga ifrån när folk passerar gränsen. Varför kan jag bara inte få ut allt och sätta ner foten någon gång? Hela mitt liv har jag tagit i mot all skit. Jag har aldrig sagt till utan bara suttit där när de har sagt något kränkande. Något dumt till mig. Jag har suttit där i tystnad och inte gjort ett min. Jag har bara nickat och sugit åt mig. Även fast det har sårat mig djupt. Även fast det har svidit och tagit skada i hela min kropp så har jag bara suttit där och hållt med. Instämt och nickat. Jag har heller aldrig sagt i mot när någon annan har trappat över någon annans gräns. Jag har bara suttit där och låtit min mun vara tyst. Även fast jag vet att tystande kan vara det värsta. Att stå bredvid och se när någon annan kränks. Jag är trött på att inte kunna stå upp för mig själv och för min omgivning. Jag vill vara hon som står upp för det som är rätt. För de som är i underläge. För jag vet precis hur de känner sig. Hur det svider och borrar sig in i hela kroppen. För jag har varit hon som ingen har hjälp, som har försvarat mig. Jag har varit dem och de har varit jag.

Praktik

Praktik, ett ord som ger mig ångest. Det blir många intryck på en och samma gång. Ett nytt ställe, nya uppgifter och nya människor. Just nu befinner jag mig långt inne i skogarna och har min praktik. Där jag lever och bor tillsammans med mina kollegor. Jag vet att detta är en chans jag inte vill missa, för detta kommer bli mitt yrke när jag är klar med min utbildning. Det är såhär det kommer bli när jag är klar. Jag vet inte om jag är redo än. Är jag verkligen redo att bo med främmande människor dygnet runt? Hittils har jag klarat av mina arbetsuppgifter och de olika servicemöterna jag har varit med om. Men det är värre med kollegorna. Tyst vid matbordet och smitter in bakvägen in till mitt rum för att undvika mänsklig kontakten och det sociala. Jag är som ett spöke som bara göra mina uppgifter och försvinner i väg. In på rummet. In i tryggheten. Där alla krav  och måsten släpper mig. Men det går bra med mina tre rumskamrater.  Jag trodde det skulle vara jobbigt att aldrig få egen tid, men de fungerar bra. De är sällan här inne på  rummet, utan jag får massor med egen tid för att slippa känna kraven och måsten. Och mina övriga kollegor verkar acceptera mig. Ingen har hittilis kommenterar min tystnad och blyghet, men mina hjärnspöken  har som vanligt satts igång. Nu är jag tyst. Nu framstår jag som knäpp och konstigt. Jag är ju hon som bara försvinner och är ensamvarg. Men jag vet att det är okej att vara mig. Att det är okej att vara tyst och blyg, men det är svårt att intala sig själv det när man sitter där vid matbordet eller gömmer sig inne på sitt rum.

Förlåt för att jag är jag

Hela mitt liv har jag bett om förlåtelse för att jag blyg. Att jag inte kan prata. Men varför ska jag be om förlåt? Varför just jag? Det är väl egentligen de andra som ska be om förlåtelse? Jag har inte  gjort någonting. Det är de andra som försöker ändra på mig. Försöker göra mig till någon jag inte är. Är det inte dem som ska be om ursäkt? Be om förlåtelse? För att det försöker ändra mig? För att de inte accepterar mig som jag är? Varför ska jag gå runt och tror att jag behöver be om förlåtelse för att jag är jag? För att jag är blyga, tysta och underbara mig?

Tack!

En person som har betytt väldigt mycket för mig är en lärare på gymnasiet. Hon var den första läraren som accepterade mig som jag är. Hon accepterade blyga och tysta mig. Hon försökte inte ändra på mig. Hon försökte inte göra mig till någon annan. Hon underlättade min gymnasietid. Hon gjorde så att jag trivdes så gott jag kunde i denna galna värld. I denna ensamma världen. Hon såg mig som mig. Hon såg de goda egenskaperna jag besitter. Hon såg bortom tystnade och min blyghet.
Alla andra mina lärare jag har haft under min skolgång har försökt att ändra på mig. Försökt att få mig att räcka upp handen. Prata. Ta mer plats, men min gymnasielärare lät mig vara den tjejen jag är. Den tysta och blyga tjejen. Jag behövde inte räcka upp handen, prata eller ta mer plats. Jag fick vara tyst och visa vad jag kunde genom skriftliga inlämningar. Hon hjälpte mig när jag inte kunde uttrycka mig muntligt. Hon var min mun. Hon förstod hur jag kände. Hon förstod hur svårt jag hade att prata med och inför andra. Hon pratade med mina andra lärare om att jag hade svårt att prata i större grupper. Vilket ledde att jag slapp redovisnar inför klassen och liknande.

Kanske borde man skicka ett kort för att tacka henne? Kanske skriva något på Facebook? För jag kommer alltid, resten av mitt liv, vara oerhört tacksam vad hon gjorde för mig. Att hon accepterade mig för den jag är.