Jag har äntligen vågat ta steg till att skriva att jag är blyg i mitt personliga brev och CV. Jag har aldrig riktigt vågat göra det innan. Jag har alltid tyckt att blyghet har varit något negativt och något man bör skämmas över. Men jag har nu växt i min roll som mig och insett att blyghet inte alls är något fult eller negativt. Jag är idag glad och lycklig att kunna säga att jag är stolt över att vara blyg.
För varför ska man skämmas över att man i blyg? Varför ska man skämmas över den man är? Och om de inte vill ha en blyg person så är det inte värt jobbet. Då söker jag hellre efter ett annat jobb som tar mig för den jag är. Plus att det känns skönare och man kan vara mer avslappnad under intervjuen då de redan innan vet att man är blyg. Då slipper man ”kravet” att spela någon man inte är..
”Man brukar oftast bara lägga märke till det som i dåligt. Oavsett om det finns något bra”.
De flesta, om man frågar, anser att blyghet inte är någon önskevärd egenskap. Ingen vill vara blyg. Ingen vill vara den personen som bara sitter där. De flesta kan inte hantera blyga personer. De flesta lämnar hellre en än att försöka igen. De flesta låter en vara i fred istället för att prata med en. På grund av att de andra inte vet hur man ska hantera oss blyga. De vet inte om vi vill vara i fred eller om vi vill vara med. De vet inte hur de ska agera och bete sig. De vet inte vad vi tycker och tänker. Det är ju faktiskt inte så konstigt. För vi säger inte så mycket. Vi sitter ju mest tysta. Men jag har hört många gånger under min skoltid att jag åker med en räkmacka. Att jag inte bidrar till gruppuppgifterna. Att man förstör för de andra i gruppen. Ska vi börja be om ursäkt för vår personlighet? Vi kämpar varje dag med vår ångest och vår stress inombords. Ingen ser våra framsteg, utan all fokus läggs alltid på det sämre, på det som behöver ändras. Hur ska vi någonsin kunna älska oss själva om vi får höra att vi inte duger som vi är? När vi inte bli accepterade som vi är? Jo, man får helt enkelt bort se från allt och alla, man får lära älska sig själv. För vi duger. Vi är fina som vi är. Vi har många bra egenskaper som många saknar.
Det är många som inte riktigt kan hantera mig. Som kan hantera oss blyga. De vet inte hur de ska vara. Hur de ska behandla oss. Men om jag skulle beskriva mig själv så är jag en ganska vanlig tjej, som inte många orkar lära känna. De orkar inte lägga ner tiden för att lära känna mig. De drar alltid i väg innan jag har blommat ut. Innan jag vissar mina styrkor och svagheter. Innan jag vissar vem jag egentligen är. Men jag är svår att lära känna för jag håller inne på mina tankar, mina känslor. Men jag vill ha den är lilla mystiken över mig. Den här hemlighetsfulla. För det är en del av mig. Men när andra inte kan hantera mig och min blygsel och istället är dryga och inte acceptera mig, så blir jag faktiskt ledsen. Jag har mött många sådana personer under mitt liv och jag kommer antagligen möta lika många till. När de dryga personerna anser själva att de har gett mig ”tillräckligt med chanser”, så tycker de att de kan behandla mig som de vill. För jag har ju inga känslor? För jag säger inte i mot? För jag är ju bara tyst?
Stå upp för sig själv
Ibland mår jag dåligt för att jag aldrig kan stå upp för mig själv. Att jag aldrig kan säga ifrån när folk passerar gränsen. Varför kan jag bara inte få ut allt och sätta ner foten någon gång? Hela mitt liv har jag tagit i mot all skit. Jag har aldrig sagt till utan bara suttit där när de har sagt något kränkande. Något dumt till mig. Jag har suttit där i tystnad och inte gjort ett min. Jag har bara nickat och sugit åt mig. Även fast det har sårat mig djupt. Även fast det har svidit och tagit skada i hela min kropp så har jag bara suttit där och hållt med. Instämt och nickat. Jag har heller aldrig sagt i mot när någon annan har trappat över någon annans gräns. Jag har bara suttit där och låtit min mun vara tyst. Även fast jag vet att tystande kan vara det värsta. Att stå bredvid och se när någon annan kränks. Jag är trött på att inte kunna stå upp för mig själv och för min omgivning. Jag vill vara hon som står upp för det som är rätt. För de som är i underläge. För jag vet precis hur de känner sig. Hur det svider och borrar sig in i hela kroppen. För jag har varit hon som ingen har hjälp, som har försvarat mig. Jag har varit dem och de har varit jag.
Praktik
Praktik, ett ord som ger mig ångest. Det blir många intryck på en och samma gång. Ett nytt ställe, nya uppgifter och nya människor. Just nu befinner jag mig långt inne i skogarna och har min praktik. Där jag lever och bor tillsammans med mina kollegor. Jag vet att detta är en chans jag inte vill missa, för detta kommer bli mitt yrke när jag är klar med min utbildning. Det är såhär det kommer bli när jag är klar. Jag vet inte om jag är redo än. Är jag verkligen redo att bo med främmande människor dygnet runt? Hittils har jag klarat av mina arbetsuppgifter och de olika servicemöterna jag har varit med om. Men det är värre med kollegorna. Tyst vid matbordet och smitter in bakvägen in till mitt rum för att undvika mänsklig kontakten och det sociala. Jag är som ett spöke som bara göra mina uppgifter och försvinner i väg. In på rummet. In i tryggheten. Där alla krav och måsten släpper mig. Men det går bra med mina tre rumskamrater. Jag trodde det skulle vara jobbigt att aldrig få egen tid, men de fungerar bra. De är sällan här inne på rummet, utan jag får massor med egen tid för att slippa känna kraven och måsten. Och mina övriga kollegor verkar acceptera mig. Ingen har hittilis kommenterar min tystnad och blyghet, men mina hjärnspöken har som vanligt satts igång. Nu är jag tyst. Nu framstår jag som knäpp och konstigt. Jag är ju hon som bara försvinner och är ensamvarg. Men jag vet att det är okej att vara mig. Att det är okej att vara tyst och blyg, men det är svårt att intala sig själv det när man sitter där vid matbordet eller gömmer sig inne på sitt rum.
Förlåt för att jag är jag
Hela mitt liv har jag bett om förlåtelse för att jag blyg. Att jag inte kan prata. Men varför ska jag be om förlåt? Varför just jag? Det är väl egentligen de andra som ska be om förlåtelse? Jag har inte gjort någonting. Det är de andra som försöker ändra på mig. Försöker göra mig till någon jag inte är. Är det inte dem som ska be om ursäkt? Be om förlåtelse? För att det försöker ändra mig? För att de inte accepterar mig som jag är? Varför ska jag gå runt och tror att jag behöver be om förlåtelse för att jag är jag? För att jag är blyga, tysta och underbara mig?
Tack!
En person som har betytt väldigt mycket för mig är en lärare på gymnasiet. Hon var den första läraren som accepterade mig som jag är. Hon accepterade blyga och tysta mig. Hon försökte inte ändra på mig. Hon försökte inte göra mig till någon annan. Hon underlättade min gymnasietid. Hon gjorde så att jag trivdes så gott jag kunde i denna galna värld. I denna ensamma världen. Hon såg mig som mig. Hon såg de goda egenskaperna jag besitter. Hon såg bortom tystnade och min blyghet.
Alla andra mina lärare jag har haft under min skolgång har försökt att ändra på mig. Försökt att få mig att räcka upp handen. Prata. Ta mer plats, men min gymnasielärare lät mig vara den tjejen jag är. Den tysta och blyga tjejen. Jag behövde inte räcka upp handen, prata eller ta mer plats. Jag fick vara tyst och visa vad jag kunde genom skriftliga inlämningar. Hon hjälpte mig när jag inte kunde uttrycka mig muntligt. Hon var min mun. Hon förstod hur jag kände. Hon förstod hur svårt jag hade att prata med och inför andra. Hon pratade med mina andra lärare om att jag hade svårt att prata i större grupper. Vilket ledde att jag slapp redovisnar inför klassen och liknande.
Kanske borde man skicka ett kort för att tacka henne? Kanske skriva något på Facebook? För jag kommer alltid, resten av mitt liv, vara oerhört tacksam vad hon gjorde för mig. Att hon accepterade mig för den jag är.
Inbjudan
Jag sitter hemma en lördagskväll. Ensam. Som alla andra dagar. Som vanligt. Min rumskamrat är ute med våra klasskamrater, men jag, jag sitter hemma i soffan och tittar på dåliga tv-program. Jag väljer hellre att sitta ensam hemma i soffan och titta på dålig tv än att umgås med mina klasskamrater. För att jag vågar inte. Jag vågar inte fråga om jag får vara med. Och om de skulle, mot all förmodan, fråga så skulle jag antagligen svara nej. För jag vet att ångesten kommer ta över mig. Att de negativa tankarna kommer smyga sig fram. Att jag kommer vara tyst hela tiden. För jag har inte vant mig att umgås utanför skolan. Jag har aldrig varit hon som någon har frågat om jag vill vara med. Jag har alltid varit hon som suttit och tjuvlyssnat på vad de andra har gjort i helgen. Hur roligt de har haft. Jag har alltid varit hon som som har hoppats få en inbjudan, men aldrig fått någon. Bara för att känna att jag finns. Bara för att känna att jag inte är osynlig. Att bara få en inbjudan, även fast jag kommer säga nej, så vill jag ha en inbjudan, för att veta att människor ser mig. För ibland känns det som ingen ser mig. Att jag är väggen. Att jag en inrednings obejekt. Att jag inte gör någon nytta, utan bara någon som finns till där.
Jag är jag
Att höra att man är hon som måste räcka upp handen. Ta mer plats. Om att vara hon som aldrig tog mycket plats. Som inte pratade. Men ju fler gånger man får höra att man är blyg, desto blygare blir man. Desto mer stänger hjärnan av sig, men idag har jag accepterat att jag är blyg. Att jag inte är hon som skriker högst. Att jag inte är hon som tar mest plats. Att jag är jag.
Och ja, vi kommer visst att klara oss i livet om fler skulle acceptera oss blyga som vi är och inte försökt ändra på oss hela tiden. Försökt att göra oss till någon vi inte är. Låtit oss vara precis som vi är, tysta och tillbakadragan. Och inte göra blyghet till en negativ egenskap. Till något som är dåligt. Någon måste ju ge plats om alla andra vill ta plats? Någon måste ju lyssna? Någon måste ju höra på vad andra har att säga?
Tystnad
Hur gånger har jag inte fått höra att jag ta mer plats? Att jag måste synas? Att jag måste prata? Alldeles för många gånger. Jag tror det är mer min omgivning som är rädd. De vet inte hur de ska hantera situationen, därför flyger dessa meningar ur deras munnar. De vet inte hur de ska hantera en som är tyst, som inte säger någonting. Jag gör dem osäkra. De vet inte hur de ska agera, hur de ska bete sig med någon som mig. Med någon blyg. Någon tystlåten. För mig spelar de ingen roll. Jag bryr mig sällan nu för tiden om det blir tyst. Om det uppstår den s.k pinsamma tystnaden. Jag har lärt mig att hantera den. Jag accepterar tystnaden. Men de som pratar och är uttåtriktade kan inte hantera situationen. De är väl rädda att jag försvinner. Men jag är inte rädd för att försvinna. För jag vet att jag finns här. Jag vet att man inte behöver ta plats för att finnas till. Jag vet att man inte behöver synas för att vara någon. Jag vet att man inte behöver alltid prata. Det är bättre att vara tyst än att säga massor av onödiga saker.
Blyga Mig 